Hellre en sträng som brast

Carl Gustaf Verner von Heidenstam

The Best Poem Of Carl Gustaf Verner von Heidenstam

Åkallan Och Löfte

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter.

Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand,
där en dåre sin nacke kan bryta.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Jag kunde i längtan kasta mig ned
som en bedjande stridsman av Juda.
Ej vill jag tigga om soliga år,
om skördar av guld utan ände.
Barmhärtiga öde, tänd

Senaste inläggen

Åkallan och löfte

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter!

Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand,
där en dåre sin nacke kan bryta.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Jag kunde i längtan kasta mig ned
som en bedjande stridsman av Juda.
Ej vill jag tigga om soliga år,
om skördar av guld utan ände.
Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår
ett folk med år av elände!

Ja, driv oss samman med gisselslag,
och

  Verner von Heidenstam


22 ordspråk av Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam föddes och dog - svensk författare, Nobelpristagare i litteratur , ledamot av den Svenska akademien
Mer info via Google eller Bing. Läs citat av Verner von Heidenstam.

 Aforismen kan vara sterilitetens fattigdom utan några dolda tillgångar, ett infall, när tanken är för lat eller oförmögen att samla sig till saklig bevisföring. I lyckliga fall hör man när träffen har sanningens klang.

Aforismer


 Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Handlingskraft


 Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Handlingskraft


 Det är stoltare våga sitt tärningskast
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till den sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Mod och Feghet


 Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
- vår egen värld den enda
vi mitt i världen bygga.

Egendom


 Ett heml Det är det fästet, / vi rest med murar trygga / - vår egen värld - den enda / vi mitt i världen bygga.

Hem


 


Tillbaka till sidan: &#;De bästa dikterna på svenska&#;

Hemmet

Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var gungar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga,
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta!
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike,
och bär mig till de stumma!
Jag sitter dock där inne
vid fönstret, själv ett minne;
där är mitt kungarike.

Säg aldrig, att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen;
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar!
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som, hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem &#; det är det fästet
vi rest m

.